Vi har samlat på oss både äldre och nyare kunskapsmaterial i form av böcker, artiklar, intervjuer och övrig dokumentation. Taktegeltillverkning är ett spännande, men ganska outforskat område, både för den som är intresserad av byggnadsvård, landsbygdsutveckling, hantverkshistoria och teknikhistoria. Här finns mycket kvar att forska på.
Tegeltillverkning genom tiderna
Konsten att bränna lera till tegel, både i form av murstenar och takpannor är känd genom fynd och avbildningar från 1000 år före Kristi födelse. De äldsta beläggen kommer ifrån Kina, men tegel användes även i det antika Grekland och av Etruskerna. I romarriket utvecklades sedan tekniken och taken i det romerska imperiet var ofta täckta med tegelpannor.
Klosterväsendet
Till Sverige kom lerteglet med munkarna under 1100-talet. Vid de större klostren anlades tegelbruk enligt traditionen på kontinenten. Man tillverkade både murtegel och taktegel, i första hand för uppbyggnaden av klosterbyggnaderna, men med tiden även för avsalu. Taktegel var exklusivt och dyrt och lades enbart på byggnader som tillhörde de högre stånden.
Efter reformationen försvann kunskapen om hur man tillverkar taktegel ut ur landet. Under stormaktstiden importerades därför taktegel i stor utsträckning, från bland annat Holland och Tyskland. Murtegel, som var enklare att tillverka, slogs fortfarande vid byggplatserna.
1700-tal
Kring andra hälften av 1700-talet kom flera kungliga förordningar som bidrog till att få igång en större inhemsk tegelproduktion av både mursten och takpannor. Fastighetsägare som byggde i ”sten” fick skattelättnader och hus i städerna skulle förses med tegeltak, mycket för att begränsa bränder.
Många gamla sätesgårdar försågs vid denna tid med nya mangårdsbyggnader och vid flertalet herrgårdar anlades gårdstegelbruk som försåg det egna bygget med murtegel, taktegel och med tiden även dräneringsrör. Tegel märks i högre utsträckning än tidigare.
Industrialismen
Vid slutet av 1800-talet hade antalet små tegelbruk ökat än mer, och var och varannan större gård höll sig med eget tegelbruk för handslagning av tak-, rör- eller murtegel.
Dessa gårdstegelbruk fick konkurrens av de mer industriella tegelbruk som började växa fram under 1800-talets sista decennier. Några av gårdstegelbruken gick då över till maskinell tegelframställning och levde vidare på 1900-talet, andra lades så småningom ned. Tegelindustrins storhetstid i Sverige infaller under 1940 och 50-talen då produktionen är större än någonsin tidigare. Men redan på 1960 och 70-talen konkurreras takteglet ut som byggnadsmaterial och av alla de hundratals taktegelbruk som funnits i landet återstår endast det högt industrialiserade Vittinge Tegelbruk, som idag är franskägt.
Materialet
Tegel består av bränd lera och är vad man kallar lergods. Lera i sig är ett naturmaterial som huvudsakligen består av söndervittrat berg och har bildats under den senaste istiden.
Naturlig lera innehåller dessutom en liten andel organiskt material, alltså förmultnade växtdelar. Det organiska materialet bränns bort i bränningen och lämnar kvar små, små hålrum så att även den brända leran kan absorbera vatten. Det är en egenskap som är både bra och dålig. Är teglet för poröst riskerar det att frostsprängas, om absorberad fukt fryser till is. Men det kan också vara bra eftersom teglet kan absorbera kondenserad fukt mellan pannorna och takpappen.
Förr hade varje tegelbruk sitt eget lertag, där leran grävdes upp direkt ur marken intill tegelbruket och kvalitén på leran kunde variera ganska mycket beroende på var den grävdes upp. Även färgen på teglet varierar beroende på lerans sammansättning. En hög andel järnoxid ger till exempel ett rödare tegel, med en större mängd kalk i leran blir teglet istället gult.
Tillverkningsmetoder
Det finns tre huvudtyper av tillverkningsmetoder för taktegel; handslagning, strängpressning och formpressning. Den första har anor sedan förhistorisk tid, de båda senare är maskinella och började tas i bruk under industrialismen.
Handslagning
Fram till slutet av 1800-talet var det vanligast att man tillverkade tegel för hand, man ”slog” tegel. Tillvägagångssättet var i princip det samma ända sedan antiken även om tekniken utvecklades genom århundradena och metoderna kunde variera något mellan olika bruk.
Leran grävdes upp för hand, och blandades i en ”lerälta”, en slags kvarn som drevs av en oxe eller en ångmaskin. En klump lera kavlades sedan ut på en skiva som var sandbeströdd så att inte leran skulle fastna. Den utkavlade lerplattan lades sedan över en böjd form, vilken gav pannan dess utseende. Kanterna skars sedan bort med kniv.
I formen fanns även en fördjupning formad som en upphängningsklack. Tegelslagaren tryckte ner den del av lerplattan som befann sig ovanför klackfördjupningen med tummen, och fyllde sedan tumavtrycket med en extra bit lera, klacken. Därefter torkades teglet under tre till fyra veckor.
På den handslagna pannan syns ofta fingeravtryck från tegelslagaren, och man brukar även kunna se den extra lerklump som formats dit där klacken tryckts ner. På baksidan är ytan skrovlig efter sanden från utkavlingen. Ofta är den bredare, tjockare och har ibland flackare kupning än den strängpressade.
Tak lagda med handslaget tegel har en levande och varierad yta. Oregelbundenheten hos pannorna, som både kan variera något i färg och form är karaktäristiskt för den förindustriella perioden fram till slutet av 1800-talet.
Det handslagna tegel som förekommer på marknaden är vanligtvis tillverkat mellan tidigt 1800-tal till tidigt 1900-tal. 1700-talstegel är relativt ovanligt eftersom få byggnader var belagda med tegel under den tiden.
Strängpressning
Strängpressning är en maskinell tillverkningsmetod för taktegel. Den fanns redan i slutet av 1800-talet och kom att dominera tillverkningen under hela 1900-talet.
Efter att leran tagits upp och blandats i en krossmaskin eller ett knostervalsverk, pressas den genom ett munstycke format som profilen av en tegelpanna. Man får då en lång ”sträng” av lera som sedan kapas upp i lämpliga längder. På samma gång skärs nästan hela den vulst som sitter undertill bort med en tråd. Kvar lämnas bara en liten klack på några centimeter för pannan att hänga på. De färdiga pannorna läggs i speciella jiggar för att torka, och bränns sedan i nära tusengradig värme.
Den strängpressade pannan känner man lättast igen genom att titta efter spåren från den tråd som skurit bort klackvulsten på teglets undersida.
Formpressning
En annan maskinell tillverkningsmetod, som förekommit parallellt med strängpressning under slutet av 1800-talet och hela 1900-talet, är formpressning. Där pressas en lerklump mellan två formar så att en takpanna bildas. Fördelen med denna metod är att man kan tillverka pannor med avancerade former och med falsar som tätar mot inblåsande regnvatten. Ett tak med falsat tegel är dessutom mindre vindkänsligt.
Formpressat tegel har inte lika stor utbredning i mellansverige som strängpressat. I de blåsiga södra delarna av landet är det dock mycket vanligt. Under främst 1950-60-talen importerades det även en del glaserat formpressat tegel av olika Tyska och Holländska fabrikat. Tyvärr var det ibland av sämre kvalitet.
En formpressad panna är nästan alltid slät i ytan på båda sidor och känns igen på de tätningsfalsar som nästan alltid förekommer längs kanterna. Dessa gör även att teglet ligger i mycket raka rader på taket. Utseende, form och färg varierar mycket mellan olika fabrikat.
Bränning
För att kunna driva ett tegelbruk krävdes förutom tillgänglig lera även skog eftersom det gick åt ansenliga mängder ved till bränningen, som länge skedde i vedeldade ugnar.
De allra äldsta tegelugnarna var inte permanenta utan byggdes upp och revs i samband med bränningen. Sådana ugnar kallas fältugnar och fungerade på liknande sätt som en mila. Det gick åt stora mängder bränsle och elden måste hållas vid liv i flera dygn och godset måste svalna sakta. Mycket kunde gå fel i bränningen och teglet som tillverkas i en sådan ugn blir ojämnt bränt och slår sig eller spricker lätt.
De tidigaste permanenta brännugnarna bestod endast av yttermurar och saknade takvalv. De var därför också mycket bränslekrävande. Så småningom byggdes valv över ugnarna och sådana ugnar var fortfarande i bruk ända in på 1900-talet. I mitten av ugnen, där värmen var som jämnast staplades taktegel på högkant. Runt omkring lades murtegel, som var mindre känsligt för ojämn temperatur. Under eldningen som kunde ta åtta till nio dygn, var dörröppningen igenmurad med dubbla murar och elden måste passas dygnet runt. De ugnar som hade en ”dörröppning” kallades enkla och de med två kallades dubbla ugnar.
Teknisk utveckling
Vid mitten av 1800-talet utvecklades den så kallade ringugnen. En sådan ugn består av flera sammankopplade kammare som placeras i en cirkel. När de första kamrarna fyllts med tegel påbörjas bränningen och eldens centrum flyttas sedan vidare runt ugnen. När bränningen kommit runt till motsatta sidan kunde första kammaren tömmas och fyllas med obränt tegel och bränningen kunde på detta vis fortgå löpande. Ringugnarna var till en början cirkelformade, men snart kom man på att antalet kammare kunde ökas om ugnen istället gjordes oval.
För bränningen av taktegel kom den så kallade flamugnen att få stor betydelse. I en flamugn leds värmen istället uppifrån och ned, vilket gör bränningen ännu jämnare. Flamugnar eldas med olja och/eller ved.
Efter bränningen måste teglet sorteras eftersom kvaliteten på det färdigbrända teglet varierade, dels beroende på bränningstemperaturen, och dels på var i ugnen teglet legat. Ju högre temperatur teglet bränts i, desto mörkare blir det i färgen och desto frostsäkrare blir det färdiga teglet.
Under 1900-talet utvecklades en helt ny typ av ugn som kallas tunnelugn och i stor utsträckning kom att ersätta de gamla ugnstyperna. I en tunnelugn är det inte elden som cirkulerar runt ugnen och teglet som står stilla, utan tvärtom: teglet som förs på en ”vagn” genom ugnen under tiden som bränningen pågår på alla sidor.
Glasering
Tegel som glaseras måste brännas ytterligare en gång, sedan de doppats i en glasyr. Glasyren, som består av ett tunt lager lera (med inblandning av olika kemikalier eller mineraler, beroende på vilka egenskaper som önskas) blir till en blank glasartad yta på teglets ovansida. Det glaserade teglet har främst använts på finare byggnader och hus inne i städerna eftersom det var dyrare att tillverka.
Enkupigt, tvåkupigt och andra modeller
Taktegel har genom århundradena förekommit i flera olika modeller med lite olika egenskaper och utseende.
Fjälltegel
Den äldsta typen av taktegel har anor sedan antiken och kallas fjälltegel. Det består av flata rektangulära plattor med rundad eller spetsig nederkant. Pannorna som efterliknar naturens egna system för att avleda vatten, till exempel i fiskfjäll eller kottefjäll, läggs omlott med förskjutna skarvar i likhet med träspån och skiffer.
Tegeltypen kom i bruk i Sverige under medeltiden men visade sig snart vara olämplig för vårt klimat eftersom de dubbla eller ibland tredubbla lagren samlade på sig fukt som orsakade frostskador. Fjälltegel förblev därför relativt ovanligt i Norden.
Munk- och nunnetegel
En annan tegeltyp som även den har anor sedan antiken och som också kom till Sverige under medeltiden är det så kallade munk- och nunneteglet. Som namnet antyder består ett sådant tak av två olika sorters pannor. Underpannan, som är försedd med upphängningsklack, är den som kallas ”nunnan”, medan den övre pannan är ”munken”.
Det antika munk- och nunneteglet hade en ”kantig” profil i tvärsnitt. Underpannan, som var betydligt större än överpannan, var platt med uppvikta kanter. Överpannan som var smal med tre kantiga sidor träddes över två underpannor. Under medeltiden blev över- och underpannan mer lika i storlek och fick en rundare, halvcylindrig form.
Enkupigt
Det enkupiga vingteglet är en utveckling av det antika Munk- och nunneteglet. Överpannan, den så kallade Munken, ersattes med en vinge som täcker skarven mellan pannorna. Det enkupiga vingteglet, som anses härstamma från Holland, blev under 16- och 1700-talen den helt dominerande tegeltypen i Sverige. Formen på tegelpannorna gjorde det möjligt att åstadkomma tätare tak än tidigare, vilket var väsentligt i vårt klimat.
En stor del av det äldsta vingteglet är importerat, främst från Tyskland och Holland. Först under 1700-talet kom en mer omfattande inhemsk produktion igång, företrädelsevis på större gods och gårdar runt om i landet.
Många uppfattar det enkupiga takteglet som en självklar arkitektonisk del av våra äldre svenska byggnader, lika grundläggande som den faluröda slamfärgen. Jämfört med tvåkupigt tegel ger det en grövre relief och ett lugnare utseende i takytan.
Enkupigt taktegel förekommer både som handslaget, strängpressat och formpressat.
Tvåkupigt
Det tvåkupiga vingteglet blev populärt under de sista decennierna av 1800-talet och kom att i hög utsträckning ersätta både enkupigt taktegel och takspån. De tvåkupiga strängpressade tegelpannorna hade flera fördelar, dels var de förhållandevis billiga och dels blev taken stabilare och därmed tätare. Tvåkupigt taktegel blev därför det vanligaste takmaterialet både på bostadshus och ekonomibyggnader över hela landet under första hälften av 1900-talet.
Tvåkupigt taktegel är oftast strängpressat, en av de mer industriella tillverkningsmetoder som utvecklades under slutet av 1800-talet. Det förekommer även handslaget tvåkupigt tegel som tillverkats vid ett mindre bruk där man fortsatte slå tegel för hand även in på 1900-talet.
Trekupigt och mönsterpressat
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev det populärt bland arkitekter att använda specialtegel av olika slag. Det trekupiga takteglet är ett sådant exempel som förekommit på ”exklusiva” byggnader, men som aldrig fått något större genomslag hos folk i gemen. Detsamma gäller för mönsterpressade och glaserade takpannor, samt takpannor med antika förlagor så som munk- och nunnetegel och fjälltegel. Alla dessa specialtegel har sina förebilder nere på kontinenten, där konstfulla takpannor varit mer vanligt förekommande långt innan de ”upptäcktes” här i norr.
Trekupigt taktegel förekommer både som strängpressat och handslaget.
Enkupigt taktegel
Tvåkupigt taktegel
Trekupigt taktegel
Stämplar & Märkning
Märkning av produkter har i alla tider underlättat när det gäller att bestämma härkomst och bedöma kvalitet. Vi vet att romarna stämplade sitt tegel redan under antiken och att traditionen sedan togs upp i Tyskland under medeltiden. Det är inte känt exakt när svenska tegelbruk började använda stämplar men exempel förekommer under 1700-talet.
Eftersom det har funnits mängder av små tegelbruk i landet kan det ofta vara svårt att uttala sig om teglets ursprung, en stämpel är i många fall det enda säkra sättet att härleda en panna.
Var sitter stämpeln?
Är ett handslaget tegel stämplat, vilket inte alltid är fallet, så sitter stämpeln vanligtvis på klacken. Ofta är det en bokstavskombination som hänvisar till tegelbrukets eller bruksägarens namn. Även bomärkesliknande tecken förekommer.
Ett av de vanligaste handslagna tegel som vi hanterar kommer från Sörby tegelbruk i närheten av Gnesta. Sörby var vid sekelskiftet 1900 Sörmlands största tegelbruk. Tillverkningen är belagd från år 1765 och upphörde 1907. Tegel tillverkat vid Sörby är stämplat med S.S, R.S eller STB.
De strängpressade och formpressade pannorna är ofta stämplade på baksidan. Under efterkrigstidens kraftiga byggkonjunktur var det tegelbruken i Uppland och Västmanland som kom att dominera marknaden i Mellansverige. De allra största bruken låg runt orterna Vittinge och Heby. Dessa tegelbruk har bland annat tillverkat en panna med benämningen E 13, vilken är svensk standard idag.
Andra förekommande fabrikat som låg i samma trakt är till exempel Sala, Josefsdal, Lundkvist & Huddén, Boksta, Valla, Starfors, Tuna med mera.
Även i södra Sverige har det funnits ett stort antal tegelbruk. Några exempel är Minnesberg, Slottsmöllan, Cimbrishamn, Veberöd, Börringe och Lomma.
För dig som är mer intresserad av stämplar är vårt Taktegelmuseum i Trosa alltid öppet.
