Det handslagna enkupiga vingteglet, som anses härstamma från Holland, blev från 1600-talet och fram till 1800-talets mitt den helt dominerande tegeltypen i Sverige. Formen på tegelpannorna gjorde det möjligt att åstadkomma tätare tak än tidigare, vilket var väsentligt i vårt klimat. Fram till mitten av 1800-talet slogs allt tegel för hand på ungefärligen samma vis som det gjorts sedan antiken. Många av de stora godsen hade egna gårdstegelbruk där man dels tillverkade murtegel och taktegel för eget behov och dels sålde överskottet för att få en extra inkomst. Vid köp av handslaget taktegel är det viktigt att veta att måtten kan variera ganska mycket även inom samma parti, ett spann på ca 2-3 cm är vanligt.

Mot slutet av 1800-talet började man tillverka taktegel på maskinell väg. Det enkupiga vingteglet, som varit den dominerande tegelmodellen i Sverige sedan 1600-talet, tillverkades efter denna tid industriellt både genom strängpressning och formpressning. Enkupigt tegel har fram till idag hävdat sig på marknaden även om det till viss del konkurrerats ut av det något mer stabila och lättlagda tvåkupiga takteglet. Metoden att strängpressa takpannor utvecklades ur tekniken för strängpressning av tegelsten och rör. Tekniken blev allmän först i slutet av 1800-talet, när man kom på att tillverka speciella munstycken till de stora strängpressningsmaskinerna som tillverkade murtegel. Det tidiga maskinellt tillverkade takteglet är precis som det handslagna ofta ganska ojämnt i formen, men det blev i och med industrialiseringen av bruken formmässigt mer exakt.