Taktegel genom tiderna
Fram till slutet på 1800-talet
Handslagning
Fram till slutet av 1800-talet var det vanligast att man handslog teglet. Genom handarbete och ett enormt kroppsligt slit har den forna tidens tegelbruksarbetare tillverkat det handslagna taktegel som finns kvar idag.
1950-talet och framåt
Formpressning
Parallellt med strängpressning har även formpressning förekommit. Där pressas en lerklump mellan två formar så att en takpanna bildas. Fördelen med denna metod är att man kan tillverka pannor med avancerade former och med falsar som tätar mot inblåsande regnvatten.
Under hela 1900-talet
Strängpressning
Leran grävs upp, blandas och pressas genom ett munstycke format som profilen av en tegelpanna. Denna sträng kapas sedan upp i lämpliga pannlängder samtidigt som nästan hela den vulst som sitter undertill skärs bort med en tråd. Kvar lämnas bara en liten klack på några centimeter för pannan att hänga på.
Handslagning
Fram till slutet av 1800-talet var det vanligast att man handslog teglet. Genom handarbete och ett enormt kroppsligt slit har den forna tidens tegelbruksarbetare tillverkat det handslagna taktegel som finns kvar idag.
Tillvägagångssättet för tillverkningen kunde variera mellan olika bruk, men här beskrivs en generell metod.
Leran grävdes upp för hand, och blandades i en ”lerälta”, en slags kvarn som drevs av en oxe eller en ångmaskin. En klump lera kavlades sedan ut på en skiva som var sandbeströdd så att inte leran skulle fastna. Den utkavlade lerplattan lades sedan över en böjd form, vilken gav pannan dess utseende. Kanterna skars bort med kniv.
I formen fanns även en fördjupning formad som en upphängningsklack. Tegelslagaren tryckte ner den del av lerplattan som befann sig ovanför klackfördjupningen med tummen, och fyllde sedan tumavtrycket med en extra bit lera.
Därefter tilläts teglet torka under tre till fyra veckor.
Ansenliga mängder ved gick sedan åt till bränningen som skedde i vedeldade ugnar. En bränning tog åtta till nio dygn.
Detta sätt att tillverka taktegel sträcker sig troligtvis bakåt i tiden ända till antikens dagar.
De handslagna pannor som klarat sig in i vår tid är en omistlig del av vårt Svenska kulturarv, som bör bevaras!
Hur känner man då igen en handslagen panna?
För det första ser man naturligtvis att taket är gammalt. Ofta växer det lav och alger på pannorna och mönstret på taket ger ofta ett mycket ojämnt och levande intryck. Det är denna oregelbundenhet, både färg- och formmässigt, som ger ett gammalt tegeltak det vackra ”lapptäcksutseende” vilket är så karaktäristiskt för våra svenska stugor.
På den handslagna pannan syns ofta fingeravtryck från tegelslagaren, och man brukar även kunna se den extra lerklump som formats dit där klacken tryckts ner. På baksidan är ytan skrovlig efter sanden från utkavlingen. Ofta är den bredare, tjockare och har ibland flackare kupning än den strängpressade.
Strängpressning
Leran grävs upp, blandas och pressas genom ett munstycke format som profilen av en tegelpanna. Denna sträng kapas sedan upp i lämpliga pannlängder samtidigt som nästan hela den vulst som sitter undertill skärs bort med en tråd. Kvar lämnas bara en liten klack på några centimeter för pannan att hänga på. De färdiga pannorna läggs i speciella jiggar för att torka, och bränns sedan i nära tusengradig värme.
Denna teknik kallas strängpressning, och har varit den vanligaste tillverkningsmetoden för svenskt taktegel under hela 1900-talet.
Den strängpressade pannan känner man lättast igen genom att titta efter spåren från den tråd som skurit bort klackvulsten på teglets undersida.
Formpressning
Parallellt med strängpressning har även formpressning förekommit. Där pressas en lerklump mellan två formar så att en takpanna bildas. Fördelen med denna metod är att man kan tillverka pannor med avancerade former och med falsar som tätar mot inblåsande regnvatten. Ett tak med falsat tegel är dessutom mindre vindkänsligt.
Formpressat tegel har inte fått lika stor utbredning i mellansverige som strängpressat. I de blåsiga södra delarna av landet är det dock mycket vanligt. Under främst 1950-60-talen importerades det även en del glaserat formpressat tegel av olika tyska och Holländska fabrikat. Tyvärr var det många gånger av sämre kvalitet.
En formpressad panna är nästan alltid slät i ytan på båda sidor och känns igen på de tätningsfalsar som nästan alltid förekommer längs kanterna. Dessa gör även att teglet ligger i mycket raka rader på taket. Utseende, form och färg varierar mycket mellan olika fabrikat.
