Under den här rubriken har vi samlat praktiska tips och råd till dig som står i begrepp att lägga om ditt tak, antingen det handlar om en större restaurering eller mindre kompletteringar. Här kan du till exempel lära dig mer om hur du bedömer kvaliteten på ett befintligt taktegel, hur du kan tänka om du behöver komplettera med fler pannor och vilket underhåll som behövs av ett tegeltak.
Rätt tegel på taket
Taket utgör en stor del av huset och ger karaktär åt hela exteriören, därför är det viktigt att inte ”glömma” att återställa taket till ett ursprungligt utseende vid en restaurering. Ett tidstypiskt tegeltak höjer husets kulturhistoriska och estetiska värde.
Genom historien har det förekommit många olika takmaterial. Långt tillbaka användes huvudsakligen sådana material som fanns nära till hands i naturen såsom; torv, halm, vass, näver och kluvna trädstammar. Dessa utökades vartefter med mer förädlade material, till exempel; takspån, plank, lertegel, falsad plåt och papp. Under 1900-talet kom sedan helt nya taktäckningsmaterial såsom; eternitplattor, betongpannor, profilerad plåt, bandplåt och pvc/gummiduk.
Om ditt hus haft tegel på taket från början, och är byggt innan 1870, har teglet med största säkerhet varit handslaget. Hus byggda från slutet av 1800-talet, och äldre hus som inte haft tegeltak ursprungligen men som fått taktegel under första halvan av 1900-talet, har oftast maskintillverkat tegel.
Taktegelguide
Här följer en förenklad guide till taktegel för byggnader från olika tider. Tidsangivelserna är schematiska och lokala variationer förekommer alltid. Men för dig som saknar kunskap om vilket takmaterial som ursprungligen funnits på ditt hus, kan mallen fungera som en vägledning. Vi hjälper gärna till med mer individuell rådgivning när det gäller just ditt hus.
- 1600-tal – Under stormaktstiden lades tegel på kungliga slott, adelns större mangårdsbyggnader och på kyrkor i rika församlingar. Nu kom den enkupiga så kallade ”vingpannan” som vi fortfarande använder. Troligen finns ursprunget till modellen i Holland. Mycket av takteglet importerades från Tyskland och Holland, men en liten inhemsk produktion fanns också. Tegeltak var vid denna tid ovanliga och förekom endast hos samhällets bäst bemedlade.
- 1700-tal – Under andra hälften av 1700-talet blev det närmast regel att de stora godsen anlade små gårdstegelbruk för eget behov. Allt fler stora tak lades med tegel, inte minst i städerna, där flera förordningar för att motverka bränder angav tegel som byggmaterial. Allt tegel är handslaget och den dominerande panntypen är enkupig. ”Vanligt folk” har fortfarande torvtak, faltak och stråtak.
- 1800-tal – Först under 1800-talets senare decennier, med industrialismens intåg, började taktegel maskintillverkas och blev då överkomligt i pris för gemene man. På vissa gods fortsätter handslagningen av tegel i liten skala men tillverkningen kompletteras av mer industriella tegelbruk. Handslagna och maskintillverkade pannor förekommer parallellt. Modellerna är nu både enkupiga, tvåkupiga och mönsterpressade. Vid sekelskiftet blir det populärt med glaserade och formpressade takpannor på arkitektritade villor i nationalromantisk och historiserande stil.
- 1900-tal – Under 1900-talets första hälft infaller tegelindustrins guldålder. Handslagningen av tegel upphör vartefter och flera stora tegelbruk etableras i landet. Även uthus och tak som tidigare varit klädda med spån eller papp får tegelpannor istället. Landsbygden blir nu rödfärgad av alla faluröda stugor med tegeltak. Under den här perioden blir det enkupiga teglet vanligast på flerbostadshus medan det tvåkupiga förekommer i större utsträckning på villor. Båda varianterna tillverkas parallellt. Under andra hälften av århundradet konkurreras tegelpannan ut av andra material och det ena tegelbruket efter det andra lägger ned. Vid 1900-talets slut finns endast ett tegelbruk kvar i landet som tillverkar taktegel: Vittinge tegelbruk i Heby.
Takvinkel
Man kan lägga tegel på de flesta tak, men inte alla. Hur lämpligt ett tak är för tegel beror bland annat på takvinkeln som beskriver hur brant taket är. Nedre gränsen för att lägga strängpressat taktegel är omkring 22 grader. För handslaget tegel är det önskvärt att lutningen är något högre, gärna 27 grader, för att taket ska bli tätt. Vissa typer av formpressat taktegel kan idag klara så låga takvinklar som 14 grader.
Vill man tänja gränserna för vad som är rekommenderat krävs speciallösningar. Flacka tak måste till exempel förses med helt täta undertak och på tak med en vinkel över 55 grader måste varje enskild panna fästas i läkten.
- Takvinkel mer än 55 grader – infästning av alla pannor
- Takvinkel mellan 55 och 27 grader – alla typer av taktegel: handslaget, strängpressat, formpressat
- Takvinkel mellan 27 och 22 grader – strängpressat och formpressat tegel
- Takvinkel mellan 22 och 14 grader – vissa typer av hårdbränt formpressat tegel, kräver oftast speciallösningar för läktning och underlagspapp
Handslaget eller maskintillverkat?
Med lite övning kan man enkelt lära sig se skillnad på handslagna tegelpannor och maskintillverkade. Här kommer några tips:
- På en handslagen panna syns ofta fingeravtryck från tegelslagaren, och man brukar även kunna se den extra lerklump som formats dit där klacken tryckts ner. På baksidan är ytan skrovlig efter sanden från utkavlingen. Ofta är den bredare, tjockare och har ibland flackare kupning än en strängpressad panna.
- Den strängpressade pannan känner man lättast igen genom att titta efter spåren från den tråd som skurit bort klackvulsten på teglets undersida. Strängpressade pannor från samma tillverkare och samma period är relativt homogena, både vad gäller form och färg.
- En formpressad panna är nästan alltid slät i ytan på båda sidor och känns igen på de tätningsfalser som nästan alltid förekommer längs kanterna. Dessa gör även att teglet ligger i mycket raka rader på taket. Utseende, form och färg varierar mycket mellan olika fabrikat.
Att återanvända tegel
När man står i begrepp att lägga om ett tak och vill återanvända så mycket som möjligt av det gamla teglet, finns det olika tillvägagångssätt beroende bland annat på hur pannorna ser ut och hur gammalt taket är. Vissa tak är väldigt höga och branta, och därmed svåra att underhålla. Där ställer man av naturliga skäl högre krav på teglets kvalitet än vad man behöver göra på en liten bod. Grundprincipen är dock att allt tegel som inte har hål rakt igenom faktiskt går att återanvända. Även en frostskadad panna med mycket tunt gods kvar fyller sin funktion. Gammalt tegel har visat sin hållbarhet i verkligheten, inte i teorin.
Här på företaget ställer vi, vid en omläggning, högre krav på maskintillverkat tegel än handslaget. Det innebär att maskintillverkade pannor ska vara så felfria som möjligt när man sätter igång med återläggningen. Är teglet handslaget och mycket gammalt anser vi däremot att man kan acceptera ganska omfattande frostskador och defekter. Dels har dessa pannor visat sig hållbara under lång tid och dels är de värdefulla eftersom de är handgjorda och antika. Handslaget taktegel blir dessutom alltmer sällsynt.
Skadat tegel
Nästan oavsett var eller på vilket sätt en panna är skadad så kan den oftast användas ändå, bara den får rätt plats på taket. Är till exempel en vänsterhörna avslagen så kan man lägga pannan längs med den vänstra vindskivan, där skadan oftast täcks av en plåt eller vattbräda. Har man vinkelrännor eller valmnockar på taket är det många pannor som måste kapas intill dessa, och man får då möjlighet att där använda pannor med skador på ”rätt” ställen.
Är en upphängningsklack avslagen så kanske man kan använda pannan vid någon plats på taket där man ändå är tvungen att borra och skruva fast pannorna, till exempel under en nockplåt eller nedanför en skorsten.
Handslagna pannor kan ibland ha ofarliga torksprickor som dock sitter på täthetsmässigt negativa ställen, till exempel i pannans botten. Även dessa pannor brukar kunna fungera någonstans på taket med en bra planering. Mot slagsprickor finns det däremot ingen nåd. De pannorna går ohjälpligt till kross.
Man kan alltid lägga ”gränsfallspannor” längst ner på taket där de är lätta att byta, eller intill en taklucka där man lätt kommer åt dem.
Om pannorna inte räcker till
Det befintliga teglet räcker inte alltid till vid en omläggning, man kan då behöva komplettera med fler gamla pannor. Eftersom det har funnits hundratals små och stora tegelbruk i landet kan det vara svårt att hitta exakt rätt tegel att komplettera med. Sannolikheten är dock relativt god att vi har en panna i vårt lager som kan passa. Tänk på att vara ute i god tid!
Hittar man inte det tegel man söker finns följande alternativ:
- Att klippa hörnet på en längre panna.
- Att byta ut teglet på en mindre del av taket, en takkupa eller liknande.
- Att byta ut en hel taksida mot annat gammalt tegel.
- Att specialtillverka tegel, något som vi kan ombesörja.
Att kvalitetsbedöma taktegel
Ibland kan det vara svårt att bedöma om en tegelpanna är användbar eller inte. Här kan du lära dig vilka skador som är “farliga” och vilka som är mer av kosmetisk betydelse.
- Frostskador – Känns igen som urspjälkningar och skrovliga partier där pannans yta har flagat bort. Grundprincipen är att en panna håller tätt så länge det finns material kvar, men själva försöker vi när det gäller maskintillverkat tegel sortera bort pannor med frostskador som är större än en tumnagel. Det är egentligen i många fall ett onödigt högt ställt kvalitetskrav som beror på att vi ska sälja teglet vidare. Om pannan ska återanvändas på ett befintligt tak kan man ställa betydligt lägre krav.
På en handslagen panna anser vi att man kan acceptera ganska stora frostskador eftersom den trots allt är handgjord och oftast har en relativt hög ålder. Den har bevisat sin kvalitet och det finns dessutom ett större kulturhistoriskt incitament i att bevara handslaget taktegel.
- Slagsprickor – Långa sprickor tunna som hårstrån. Dessa är svåra att se, men känns igen genom att man knackar på pannan. Du kan se en video på hur man går tillväga här: Klangtest för tegelpanna. Låter den som en sprucken tallrik har den oftast en slagspricka och då finns det risk att den fryser isär under vintern. Med ett tränat öra kan man ofta känna igen en sådan pannas ton bara genom att hantera den. Kassera pannan, eller lägg den längst ned vid takfoten så att den är lätt att byta ut.
- Tork- och tillverkningssprickor – På framför allt handslaget tegel förekommer det ganska ofta breda men korta sprickor. Dessa har uppstått under tillverkningen och är till skillnad från slagsprickorna oväsentliga.
- Kalkklumpar – Förekommer inblandat i leran både på handslaget och maskintillverkat äldre tegel. När kalken efter bränningen utsätts för fukt släcks den och expanderar. Tegelgodset intill kalkklumpen sprängs därigenom bort. Är hålet som bildas inte genomgående så kan pannan utan problem användas ändå.
- Småsten – Förekommer inblandat i leran på handslaget tegel och har normalt ingen betydelse.
- Håligheter – Det kan förekomma urgröpningar och håligheter i handslaget tegel. Sannolikt har det uppstått i bränningen och är betydelselöst så länge det inte går rakt igenom pannan.
- Lösbränt tegel – Är ljust i färgen och bränt vid låg temperatur. Ytan är porös och sandstensliknande och det kan ibland vara frostskadat på ett knottrigt vis över hela pannans yta. Dessa pannor kommer sannolikt att hålla sämre än en hårdbränd panna vid likadana yttre påfrestningar, men vi finner ibland trots detta mycket gamla lösbrända handslagna pannor. Således rekommenderar vi att man ändå återanvänder lösbränt tegel.
Påväxter & Tvättbehov
Påväxt av lav på tegeltak är ofrånkomlig och främst av estetisk betydelse. Själva tycker vi att dessa spår av förfluten tid i de allra flesta fall enbart förskönar ett gammalt tak och ger det en vacker patina.
Svartmögel och alger brukar växa på tegel som ligger i norrläge eller är skuggade av träd. Mossa förekommer ibland på lertegel men sällan i samma utsträckning som på betongpannor. Vitmögel kan uppstå på lavbevuxet tegel som har förvarats tätt under lång tid, tex i en lastpall. Det försvinner dock med tiden när det utsätts för regn och sol. Tekniskt sett har dessa påväxter ytterst lite om ens någon negativ inverkan. Mossa kan dock vara motiverat att sopa bort eftersom den kan binda mycket fukt som ökar risken för frostskador på teglet.
Takets detaljer
Som så ofta när det gäller helhetsintrycket spelar detaljerna en mycket stor roll för det slutgiltiga resultatet. Det är detaljerna som ”gör det”. Otaliga är de sätt man har löst tegeltakets detaljutformningar på i olika landsändar och under olika tidsepoker. Tekniskt förekommer både bättre och sämre lösningar. Vad som passar bäst är en fråga om personlig smak, husets kulturhistoriska värde och lokala traditioner.
Nocken
Nockpannor är en uppfinning från det sena 1800-talet och finns i en mängd olika varianter. Har man ett äldre hus passar det bättre med plåt- eller brädnock. En brädnock kan göras av ett hållbart träslag som till exempel kådrikt tätvuxet furuvirke som tjäras, laseras eller slamfärgas. Man kan då låta två ihopspikade brädor bilda ett upp och nervänt V som spikas fast i nockplankan.
En charmig ”fattigmansvariant” som dock är fullt funktionsduglig, är att lägga vanliga pannor upp-och-ner i nockens längdriktning eller eventuellt rättvänt tvärs nocken. Hur det kan se ut går att beskåda på taket av vårt taktegelmuseum. Ytterligare en variant är att låta den ena taksidans tegel gå över nocken omlott på den motstående sidans pannor.
I södra Sverige har man en tydlig tradition av att lägga nockpannorna i kalkbruk. Fördelen med det är att nockarna inte blåser ner så lätt, men det försämrar i viss mån ventilationen under tegeltaket. Man bör tänka på att vika ett hönsnät eller liknande över nockplankan som armering åt kalkbruket om man väljer att mura fast nockpannorna.
Tekniskt behöver man inte stirra sig blind på nockens täthet, eftersom det knappt rinner något vatten där. Vattenmängden ökar ju längre ner på taket det rinner.
Olika gavellösningar
På murade byggnader var det förr vanligt att lägga takteglet i bruk direkt på gavelmurarna. Detta förekommer fortfarande i viss utsträckning bland annat på Gotland och i Skåne. Det är bra att fuktspärra dessa pannors undersida med till exempel kallasfalt så att inte vattnet i pannan vintertid kryper vidare ner och frostspränger kalkbruket och fasadmuren.
Idag är det vanligt på villor att gavlarna förses med vindskivor av dubbla bräder med täckande vattplåtar ovanpå. Vill man välja ett lite äldre utseende, framför allt på enklare byggnader som torp eller ekonomibyggnader kan man istället för vattplåt montera en vattbräda av tätvuxet virke.
En annan lokal lösning på främst trähus är att låta pannorna närmast gavlarna rå över vindskivan. Man behöver då ingen vattbräda eller vattplåt. Ibland kan man se hur vindskivan vid detta utförande omsorgsfullt sågats till efter teglets ”trappning”. Detta utförande går att se på vår kontorsbyggnad i Trosa. Det är viktigt att man fäster in dessa pannor ordentligt eftersom de blir väldigt utsatta för vindens lyftkrafter.
Tillträdes- och skyddsanordningar
Kraven på taksäkerhetsdetaljernas omfattning har ökat under årens lopp. Som fastighetsägare är man ansvarig för att tillträdes- och skyddsanordningar finns och är korrekt monterade på taket enligt boverkets nybyggnadsregler. Detta för att sotare, hantverkare, antennmontörer med flera på ett säkert sätt ska kunna ta sig upp och utföra arbeten på taket.
Beroende på bland annat takvinkel och takhöjd ställs olika krav. Takbrygga, takstege, snörasskydd och skorstensstege är exempel på saker som kan krävas.
Tyvärr är dessa detaljer ofta stora, klumpiga anordningar i galvaniserad plåt som framförallt på äldre byggnader svårligen inpassas på ett estetiskt tillfredställande vis. Det går dock att dölja dem något genom att måla dem i samma kulör som takteglet. Man kan också se till att placera stegar och takbryggor på den minst synliga taksidan. Den mest diskreta lösningen är den enklaste; lösa tegelröda taksteg som hängs på förstärkt läkt.
Även kasserat tegel går att använda!
På trädgårdsgångar utgör krossat tegel med sin varma röda färg ett vackert alternativ till gårdssingel. Tegelkross är även utmärkt som förstärkning av grusvägar med dålig bärighet, eller för att fylla igen håligheter i vägbanan med.
Man kan även använda framför allt enkupigt tegel med sin stora kupighet till att förbättra kräftornas livsvillkor. Lägg det försiktigt på sjöisen och låt det sjunka ner till våren.
Två vanliga missuppfattningar
”Att gamla pannor är skeva och vinda beror på att de ”ligger till sig” med tiden.”
Många personer har den felaktiga uppfattningen att man måste märka upp varje pannas position på taket innan det plockas ner eftersom pannorna med tiden har ”legat till sig” och format sig efter varandra. Detta är helt felaktigt. När en panna väl är bränd formar den inte om sig!
”Ett tegeltak håller i ungefär 50 år.”
Här måste man definiera vad man anser ingår i ”tegeltaket”. Är det bara teglet, eller teglet och läkten, eller menar man kanske både teglet, läkten, pappen, brädtaket och plåtdetaljerna?
Lertegel kan antingen hålla i flera sekel, eller gå sönder efter bara tjugo år. Hållbarheten beror främst på tillverkningskvaliteten. Detta betyder att tegelpannor som överlevt några årtionden själva har bevisat sin kvalitet: om de hållit i hundra år kommer förmodligen hålla i hundra år till.
Generellt håller ett brant tak med alla ingående delar längre än ett flackt. Ofta räcker det med att byta papp och läkt, måla eller byta ut plåtdetaljerna och sedan lägga tillbaka samma tegel. Detta bör man göra mellan vart femtionde och vart hundrade år, beroende på takets förutsättningar. Eventuellt behöver då också en del av teglet ersättas med likvärdigt.
Tegeltakets livslängd beror alltså på vad man lägger i ordets betydelse, dess lutning, teglets kvalitet och hur taket har underhållits.
